fredag 9 december 2016

Eländes elände

Den andra boken i Patrick Melrose-serien utspelar sig knappt 20 år efter den första (rec här). En 22-årig Patrick, helt borta på heroin och diverse andra substanser, reser från London till New York för att hämta hem sin fars aska. Under några kaotiska dygn besöker han begravningsbyrån, träffar faderns vänner, ger sig ut på desperat jakt efter heroin, är på väg att dö flera gånger, ringer flickvännen och älskarinnan och ger sig sedan ut på jakt efter någon att tillbringa natten med.

En mycket stor del av Patricks tid går ut på att räkna ut hur han ska kunna sluta med heroinet, en ännu större del åt att planera exakt hur han ska kunna ta maximalt mycket droger utan att dö (han klarar det med knapp nöd). För en mindre drogerfaren individ som jag själv är det spännande (ja, spännande - hur låter det egentligen? Som någon som pundade Christiane F:s självbiografi i tidiga tonår) att få ta del av den där besattheten, få en liten liten aning om hur det kan vara att ridas av beroende. Hur det konsumerar all tid och tankeverksamhet. Hur kan man ha ett pågående vanligt liv utanför den verkligheten? Tja, för Patrick Melrose går det väl – sådär. Samtidigt har St Aubyn i intervjuer sagt att heroinet räddade livet på honom. Ingen som har läst första delen i serien tvivlar på det. Det är ingen skrattfest direkt. Det är en ångest som behöver dämpas.

Därför vet jag inte riktigt hur jag ska kunna erkänna hur mycket jag skrattat åt det här helvetiska eländet (väldigt mycket!) utan att känna mig som en dålig människa. Men St Aubyns torrt iakttagande ironiska blick knäcker mig helt. Det är så briljant. Fantastisk litteratur!

Susanna Mattsson
Killbergs/Akademibokhandeln Jägersro

torsdag 8 december 2016

Annus Horribilis (eller Årets Bästa Böcker 2016)



Det är svårt att förneka.
2016 har varit ett riktigt skitår.
Krig och ond bråd död, flyktingkris, främlingsfientlighet på frammarsch över hela världen.
ISIS. Zikavirus.
Brexit.
Brad och Angelina.
Trump vann. Herre jösses, Trump vann …

För att inte tala om de otroliga talanger vi förlorat.
Prince. Leonard Cohen. Harper Lee. Mohammad Ali. Professor Snape.

Bowie.

Jag kan fortfarande inte fatta att Bowie är borta.
Som Carrie Brownstein så vackert uttryckte det:
”It feels like we lost something elemental, like an entire colour is gone.”

Finns det då inga ljuspunkter alls?
Jo, jag gifte mig i somras.
Det var riktigt trevligt.

Och så har det kommit en väldig massa bra böcker!

Här, utan inbördes ordning, är mina favoriter i årets utgivning.
(Jag har skrivit utförligare om de flesta här tidigare. Klicka på titeln om du vill läsa mer.)

Malin Persson Giolito – Störst av allt
Briljant rättegångsdrama. Utsedd till årets svenska kriminalroman. Jag håller med.

Lena Ackebo – Världens vackraste man
Varken finkultur eller feelgood, men en riktig fin liten systerroman.

Fredrik Backman – Björnstad
En ny sida av Backman. En stark och gripande berättelse.

Strålande WW2-drama med mycket kärlek och svart humor! Av författaren till ”Little Bee”!

MR Carey – Flickan med gåvorna
Bästa skräckromanen sedan Cronins ”Flickan från ingenstans”. Revitaliserar Zombiegenren!

Emma Cline – Flickorna
Fascinerande och hyllad debut om kvinnorna runt Charles Manson.

Arne Dahl –  Utmarker
Årets näst bästa kriminalroman!

Jason Timbuktu Diakité – En droppe midnatt
Jag brukar egentligen hålla mig till den skönlitterära utgivningen på min årstopplista, men Jasons gripande familjebiografi är tveklöst en av årets största och starkaste läsupplevelser!

Fiona Barton – Änkan
Utmärkt brittisk thriller. Mer ”Broadchurch” än ”Gone Girl” (som den jämförts med) dock.

Anders de la Motte – Slutet på sommaren
Deckarkungen från Lomma byter stil en tredje gång. Fängslande landsortsthriller.

Tove Alsterdal – Vänd dig inte om
Briljant konstruerad thriller av Sveriges Deckarstatsminister! J

Petra Holst – Bländad
Bjärred har aldrig känts så obehagligt!

 

Bubblarna:
Alex Marwood – Den mörkaste hemligheten
Lars Vasa Johansson – Den stora verklighetsflykten
Roslund & Hellström – Tre minuter
Elena Ferrante-böckerna (Ja, visst är de bra, men jag blev inte lika hänförd som många …)
Mariette Lindstein – Sekten som återuppstod
Mattias Edvardsson – En nästan sann historia

 
Utländsk favorit:
Justin Cronin – The City of Mirrors.
Äntligen avslutades Passage-trilogin efter fyra års väntan!
Kommer på svenska till våren nästa år.

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

 

(Missa inte heller chansen att träffa många av författarna ovan hos oss i jul:

 

 

 

 

onsdag 7 december 2016

"Änkan" av Fiona Barton



"Vi har alla sett honom stirra på oss från löpsedlarna - monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott. Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?



Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hon hade ett fint hus och en omtänksam man. Glen var den enda hon någonsin velat ha, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas framsidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?



Nu är Glen död, och Jean är för första gången ensam. Det är fritt fram att avslöja hela historien, på hennes egna villkor. Jean Taylor tänker berätta allt hon vet."


Haussad är väl det minsta man kan säga om Fiona Bartons Änkan. Utöver det numera ganska slentrianmässiga jämförandet med Gone girl och Kvinnan på tåget som drabbar alla domestic noirs, pryds bokens innerflikar av förtjusta utrop som "En av 2016 års bästa debutromaner", "En given bestseller". Plus givetvis den obligatoriska Stephen King-blurben (hur hinner han skriva något själv, när han tycks blurba alla thrillers som ges ut?). Lever boken upp till mina förväntningar. Njaee.

Alltså, den är inte dålig. Men inte heller så spännande som förhandsjublet ger vid handen. Eller som den till synes rafflande upplägget ger sken av. Istället: Lite för långrandig. Lite för många perspektiv. För lågintensiv. Jag läser ut den, men jag vet inte riktigt varför faktiskt. Tycker att den hade mått bra av att jobbas några varv till med en redaktör innan den släpptes. Tajtas upp och ges tydligare riktning. Men jag verkar på andra sidan vara ganska ensam om min åsikt.

Letar ni efter något att fylla er längtan efter Gone Girl med så rekommenderar jag såväl Sharon Bolton som Alex Marwood och Mary Kubica framför Fiona Barton. För att inte tala om Tana French. Har ni läst dem alla så visst, prova Änkan. Men det är inte en av 2016 års bästa debutromaner.


Jaha, så ni undrar vilken årets bästa debutroman är? Flickorna av Emma Cline. Som en fantastisk feberdröm, den boken. Men mer om den vid ett senare tillfälle.

Johan var mycket mer positiv till Änkan. Läs hans recension här.



Susanna Mattsson
Akademibokhandeln / Killbergs Jägersro

måndag 5 december 2016

A Presentation of A Quincunx - Andre Alexis



En introduktion av Hans-Olov Öberg - Kalla Kulor Förlag

André Alexis är en välsedd litterär författare i Canada, som givit ut ett antal böcker på det tämligen smala indieförlaget Coach House Books i Toronto. Föga anade han när han gav sig in på att skriva en ”Quincunx” - det vill säga en litterär skapelse i fem delar - att den andra delen i serien skulle göra honom till världskänd succé, nästan över en natt. Femton Hundar, en fabel om (händelsevis) femton hundar som får mänskligt medvetande av två gudar som just slagit vad, sålde i en takt som förlaget sällan sett tidigare och på kort tid bröt man 100 000-vallen. Romanen fick flera prestigefyllda priser och har sedan dess sålts till ett antal länder, däribland, lyckligtvis Sverige. För mig som förläggare är Femton Hundar en av den handfull böcker jag alltid kommer att bära med mig; den typ av böcker som delar in livet i ett ”före” och ett ”efter”. Den är grym, vacker, härlig, otäck och mycket, mycket tänkvärd. 

En hyllningsfilm till romanen finns för övrigt här: https://www.youtube.com/watch?v=bf-k73tgL3E



 
To begin with, a definition of “Quincunx”: A quincunx is an arrangement of five objects with four at the corners of a square or rectangle and the fifth at its centre, used for the five on dice or playing cards, and in planting trees.

 

Some 30 years ago, I was watching a talk show. The guest was Nora Ephron. She was talking about her autobiographical novel, Heartburn, when she said in passing that she thought all writers write about their lives. I’d heard the thought before Ephron expressed it, of course, and I’ve heard versions of it countless times since. But what struck me as I watched was the extent to which the idea was uncontested. It was blithely expressed and then passed over, as if it were obvious. The idea is largely uncontested still. The common assumption seems to be that a writer of fiction inevitably draws from his or her life, adds something like vividness or style and there you have it: a novel, a short story.

But I’m a writer who almost never uses personal circumstances as the basis for fiction. It isn’t that my imagination can’t draw from life. If nothing else, the cities and landscapes in my novels and stories are modelled on cities and landscapes I’ve experienced. But the traumas I’ve lived through – emigration, anomie, grief, racism – are less important to me, as a writer of fiction, than things like plot, characterization, structure, voice, rhythm, and story.

                      I’m not interested in sharing my life, not interested in being “real” or “authentic.” I am interested in what fiction does, in the imagination, in what happens well away from reality. Some of this, no doubt, has to do with what I love about fiction itself. I’ve always been partial to the dream-like, to folklore, ghost stories, the work of E.T.A. Hoffmann and Nikolai Gogol, the Bible, and the Odyssey. These works may use “reality” but only in order to go beyond it. The point of “The Bremen Town Musicians,” for instance, is not the mistreatment of animals. The point, if there is a point, is in the pleasure the story gives.

It’s not that I have anything against those who fictionalize their lives. I’ve got nothing against Benjamin Constant or Charles Bukowski, Nora Ephron or Karl Ove Knausgård. It’s that what I get from their work is not at all what I’m aiming for in mine. Knausgård, for instance, has said that he has – or, for a time, had – problems with storytelling. He was tired of it and this tiredness preceded the writing of his six-volume sequence of autobiographical novels. But I’m obsessed with storytelling, with all of its ins and outs, its rhythms, graces, failures, byways, irreality and, of course, its traditions. Which brings me to a question I was recently asked: why am I revisiting old genres like pastorals and apologues?

                      The answer is only slightly complicated. First, the sequence of five novels I’m currently writing – a “quincunx” of which the first two are Pastoral and Fifteen Dogs – are the result of a failure. For years, I tried unsuccessfully to rewrite (or re-imagine) a work by Pier Paolo Pasolini called Teorema. In Teorema, a god comes to earth and sleeps with the members of a well-to-do family – father, mother, son, daughter, servant. When the god leaves the family, his absence leads to madness, despair, grace, and the miraculous. It’s a great story and I wanted to retell it, to own it as one does with some stories. I couldn’t, though. For years, I ended up writing inept versions of Pasolini.

                      Or I did until I finally stripped the story down to its essence – divine visitation – and thought about the ways in which that essential story could be told. Five approaches came to me at once. I wanted to tell it as a pastoral (that is, a tale set in an idealized rural world), as an apologue (a moral tale involving animals), as a quest narrative (with Treasure Island in mind), as a ghost story (like Ugetsu Monogatari), and as a kind of Harlequin romance. The novels were suggested not by personal experience, not by grief or exile or post-traumatic stress, but by my fascination with the  art of storytelling itself.

                      There’s nothing new in what I’m doing. Any number of writers have played with (or subverted) genre. Kazuo Ishiguro and Margaret Atwood come immediately to mind. But the one who’s been most influential on me in this regard is the great Polish writer Witold Gombrowicz. Gombrowicz once wrote that humans “always, unceasingly, seek form, and we delight in it or suffer by it, and we conform to it or we violate and demolish it, or we let it create us, amen.” By allowing the reader to experience his ideas in different settings and genres (forms of storytelling), Gombrowicz’s thinking is perpetually renewed for the reader, his ideas unexpected because they are met in unfamiliar ways. To me, this is the ideal.

                      Like most writers, I have a limited set of concerns and ideas, things that matter to me deeply. I'm an immigrant, so the confrontation with new lands and places is something I obsess about. I was raised Catholic, so the idea of God – the idea of divinity – is another one that fascinates. Then, too, I was left in Trinidad by my parents when I was two and I didn't see them again until I was four. So, naturally, the idea of love keeps coming back to me. I remember meeting my parents for the second time – when I was four – and I wasn't sure I loved them or that they loved me or even who they were, exactly.

                      Place, God, Love … these are three of the ideas or themes that are central to my work. What’s wonderful, when you work in different genres, is that the same idea can feel entirely different when you encounter it in a different genre. Take “love” for instance. In detective fiction, it’s usually a motivation for crime. Writers of detective fiction don't stop and explain “love,” the way philosophers do, because what’s important is the motivation, not what love actually is. “Love” in a Harlequin Romance is something else entirely. It’s something the characters spend the whole novel getting to. It's a motivation, sure, but it’s more than that. It's a goal in itself and the painful journey a woman and a man take towards it is central to the genre. “Love” isn't much better defined in a romance novel than detective fiction. It's aggressively pointed to, without being pinned down. In a sports novel – the ones I used to read as a boy in which, for instance, a star athlete from another school learns to be part of the home team – love is isn't at issue. But jealousy usually is. Star athletes compete for girls, so in learning to be part of the team, someone usually has to give up on the heroine, the cheerleader with morals and a good heart.

                      You can parse “love” in all the genres writers use. In fact, the more genres you think about the more avenues or alleys there are that lead to  “love” or “place” or “God.” The possibility of new vistas on my obsessions and concerns is part of my motivation for choosing to write in different genres: pastoral, apologue, adventure story, ghost story, romance.

                      There are other rewards for playing with genre. For one thing, I’ve come to a deeper understanding of narrative, a greater feeling for the nuts and bolts of storytelling. The reward for the reader – I hope – is the pleasure that comes in hearing a story. If, with the novels in my quincunx, I’ve done my work well, the reader, any reader, will feel what one does after hearing a proper story: joy and the longing for another one.


 - Andre Alexis, Toronto, Ontario
 

torsdag 1 december 2016

Träffa Jesper Rönndahl och Kalle Lind på Center Syd 3/12

Nu på lördag bjuder vi på en dubbel Skånska humorister!

Jesper Rönndahl är vetenskapskomiker, radiopratare och riksbesserwisser (efter dubbla På spåret-vinster tillsammans med Elisabeth Höglund). Under många år gjorde han det flerfaldigt prisbelönta vetenskaps-humorradioprogrammet Institutet med Karin och Jesper i P3. Han är ursprungligen från Veberöd utanför Lund, har bott flera år i Malmö, men är numera bosatt i Stockholm.

Hans debutbok Framtiden: en illustrerad guide är en bok för
dig som är ung och intresserad av vad du har att förvänta dig, och för dig som är äldre och vill veta
 vad du kommer gå miste om.


Kalle Lind är skribent, radiopratare, manusförfattare, krönikör, kulturarbetare, sannolik framtida tvåfaldig På Spåret-vinnare med mera! Han ingick i redaktionen för P3:s omtalade humorprogram ”Hej Domstol” och han driver den mycket uppskattade bloggen ”En man med skägg”.

Kalle har skrivit en oherrans massa böcker, bl.a. Människor som haft fel, Högerhumor, Blandfärs, Sverige för idioter, Proggiga barnböcker m.fl.
Nu på lördag vill han nog dock helst prata om och signera sin splitter nya Skånsk-Svenska ordbok.


Välkomna!







onsdag 30 november 2016

DENZEL





Många har ett förhållande till TV – serierna Glappet och Ebba  & Didrik och även till den Augustnominerade boken Tusen gånger starkare  som också blev film. Men nästan ingen vet vem som har skrivit det. Det är jag!
Nu har jag efter sex års tystnad återkommit med en roman vid namn DENZEL. Det är min tredje vuxenroman.  När jag skrev romanen DENZEL tog det ett tag innan jag kom på vad den skulle heta. Det tog också sin tid innan jag visste vad huvudpersonerna skulle heta och det är viktigt för mig att finna deras namn för att historien ska svinga igång.  De måste ha namn som det börjar blåsa okända vindar i och därför heter de sådant som Yrla, Leontine, Aurora och nu –  Alvilde.

Alvilde låter sagoliknande men också vilt, som någonting ursprungligt.  Alvildes glödande fråga har också sin rot i ursprunglighet. Den handlar om ifall hon ska vara sann eller fejk, om hon ska våga vara sårbar eller inte, och om hon ska ha modet att älska igen, trots den sårbarhet kärlek ger.  Vår tillvaro handlar mycket om ytan och  idén att konsumera sig till lycka. Men i djupet av oss, inte särskilt långt under fasaden, driver sorg och smärta omkring och söker svar. Trots allt prål består vi alla av drömmar och sår.

Alvilde tjänar sitt levebröd i den ytliga världen. Hennes firma Once in a lifetime hjälper kunderna att presentera sig så attraktivt som möjligt, vare sig det handlar om att arrangera en supé eller ett bröllop, eller skapa en imponerande identitet i hemmet.

Verksamheten går tack vare ett inhopp i ett populärt tv-program bättre och bättre, och hon framstår som en riktigt lyckad singelkvinna, frånskild och oberoende. Men hennes själ  ropar efter mening och hon slits mellan längtan till sitt djup och begäret efter ytlighetens framgång.

Innan äktenskapet kraschade uppfyllde Alvilde det högsta kvinnliga kravet. Hon älskade en man mer än sig själv, och hade en klar tillhörighet i rollen som hustru och mor, men hur helhjärtat hon än gjorde detta, sveks hon.  Hon ramlade ur sin framtid och miste sin tro på den kärlek som definieras tvåsamhet. Kvinnlighetens traditionella idé om kärleken skadade henne på djupet. 

Alvilde är dock inte en håglös eller bitter medelålders kvinna! Hon är kompromisslös och passionerad och skiljer sig från många andra fiktiva hjältinnor genom att hon anser sig ha rätt att undersöka existensens villkor och möjligheter  UTAN att gå under. Hon saknar den i vår kultur så omhuldade kvinnliga självdestruktiviteten. Kvinnorna i mina berättelser går inte under. De tar sig an livets utmaningar och tillkortakommanden med stort allvar, nyfikenhet, lust och humor.  Det är så jag känner de medelålders kvinnorna. Jag känner dem inte som patetiska, bittra och förlorade så som de ofta skildras.

Den andra huvudpersonen i boken är en kubansk man vid namn Angel. Hans historia  berättas parallellt med Alvildes. Från början hette  han Rafael, som helandets ängel, men förebilden för karaktären bestämde precis innan boken gick i tryck att hjälten skulle heta Angel.  Han fick bestämma det, eftersom jag har använt mycket av hans gripande berättelser i min bok.

Om Alvilde har uppfyllt det kvinnliga påbudet så har Angel uppfyllt det manliga. Som nygjord ung man gick han ut i kriget  i Angola i hopp om att bli erkänd av sin far som en riktig karl och att kriga är maskulinitetens extrema credo, kvinnlighetens motsats.  Om Alvilde är offrad på kvinnlighetens altare är Angel offrad på manlighetens.

Efter kriget tog kärleken och hoppet om en bättre framtid Angel till Sverige, där han blev far till en pojke som ska växa upp till man. Han försöker skapa sitt liv så gott han kan för sin sons skull men är traumatiserad och brottas med frågan om försoning. Hans existentiella fråga är om det kan vara möjligt att finna en mening i de fruktansvärda erfarenheterna av kriget  - och är det nödvändigt att försonas med det som hänt för att kunna gå vidare i livet?

Två människor komna från olika håll, förlorade i livet men älskade i den ytliga världen,  försöker återerövra sig själva och tar sig genom fråga efter fråga som i en saga, för att kanske komma fram.  Berättelsen handlar också om ifall mirakel är möjliga? Jag vet inte, jag tror nog på slumpen, men liksom de flesta önskar jag i grund och botten, precis som barnet, att mirakel… att mirakel verkligen är möjliga.

Så var det det där med titeln. Varför heter romanen Denzel?  Denzel, som skådespelaren Denzel Washington?  Ja, det får Du veta om Du läser boken!.

// Christina Herrström

Så här tyckte Svenska Dagbladet om boken:

 

tisdag 29 november 2016

Stefan Schwarz-tävlingen avgjord!



Då får vi ta och gratulera Mattias i Lund, Amira i Malmö och Susanne i Umeå!
Varsitt signerat ex av Stefan Schwarz "De kallade mig Gud" lämnar Löddeköpinge på väg hem till er inom kort!
God jul och god läsning!

// Johan, Akademibokhandeln Center Syd