Det finns deckare, och så finns det deckare

Kanske borde jag helt enkelt inte läsa deckare, tänker jag ibland uppgivet. Alldeles för ofta blir genren ett sätt att mörka att man inte är någon vidare författare genom att presentera en tillräckligt klurig mordgåta. (Ja, jag kanske är snobbig, men varför ska det vara så svårt att skriva bra och spännande samtidigt?) Jag tänker det igen när jag läser Linwood Barclays andra bok ”Alltför nära”.

På sätt och vis gillar jag upplägget; huvudpersonen är (precis som i förra boken ”Utan ett ord”) en såkallad ”vanlig man”. Jag slipper alltså en trött kommissarie med dyster livssyn och ett problematiskt förhållande till kvinnor och alkohol. Det är bra. Själva mordgåtan är inte så dum den heller. Av en slump blir grannpojken vittne till att en hel familj skoningslöst avrättas, men snart uppstår misstanken att mördaren kanske gick till fel hus (nej, jag avslöjar inget som inte redan står på bokens framsida). So far so good.

Men sedan börjar det, det jag hade svårt för i Barclays förra bok men på något vis lyckats förtränga. Pladdrandet. En av de första sakerna de försökte banka in i oss på journalisthögskolan var begreppet ”Show don’t tell”. Det vill säga, lär dig att skriva så att läsaren förstår utan att du skriver henne på näsan. Den gode Barclay har även han en bakgrund som journalist, men han verkar tyvärr obekant med greppet. Det är ord, ord, ord, långa tankekedjor från huvudpersonen, upprepningar, övertydliga anspelningar som gång på gång bankas in som en ilsken armbåge i sidan på mig under läsningens gång: ”Har du fattat? Har du fattat nu då?”.

Att polisen dessutom skulle sitta och småpratande inviga en bekant i utredningsarbetet på det sätt som görs i boken känns minst sagt långsökt. Nix, no, det här var min sista Barclay. Men jo, jag läste ut den, och det var hyfsad underhållning, men när jag var klar tänkte jag modstulet att jag är förvisad till Tana French och Peter Robinson för tid och evighet.

Men det var innan jag lade vantarna på ”Händelser vid Kirkston Abbey” (på engelska ”The Wishing Game”) av Patrick Redmond! Vilken fantastisk bekantskap! Redan i bokens inledning får vi veta att någonting fruktansvärt har inträffat på internatskolan Kirkston Abbey. Händelserna tystades snabbt ner av polisen när det begav sig, men 40 år senare är en ung, hungrig journalist som hoppas på sitt livs scoop, hemligheten på spåren.

Därefter rullas historien upp, händelse för händelse som obönhörligt leder fram till katastrofen. Att det kommer att gå illa står klart, men på vilket sätt och i vilken omfattning vet man inte förrän på de allra sista sidorna. Det här är ju ett grundläggande kriterium för en riktigt bra deckare. Men Redmond lyckas med mer än så, lågmält och insiktsfullt berättar han historien om den känslige Jonathan som trakasseras och söker hjälp och vänskap hos den karismatiske Richard. Karaktärerna, miljöerna, relationerna. Allt skildrat med fingertoppskänsla. Och samtidigt olidligt spännande. God litteratur helt enkelt.

Jag är ju något av en sucker för internatskolehistorier (och ja, det började med Enid Blytons serie om Tvillingarna O’Sullivan om någon minns den – betydligt mindre ruskig än Kirkston Abbey, om man inte med ruskig menar ruskigt käck), men man behöver verkligen inte vara besatt av den här specifika subgenren för att läsa ”Händelser vid Kirkston Abbey”. Den ska man läsa helt enkelt för att den är så jämrans bra. Måste tacka min kära kollega Beatrice för att du genom att tipsa mig om den här boken återupprättade min tro på deckargenren. Det behöver ju bara göras med lite stil, så blir det så fint, så fint.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro