fredag 30 september 2011

Inte fullt så magisk uppföljare

Det har dröjt för mig att skriva om The Magician King. Har liksom inte riktigt vetat vad jag vill säga. För visst var det underbart att återse Fillory och Quentin Coldwater, den halvt misslyckade nördhjälten från The Magicians som jag ju älskade, men den där riktigt fantastiska, svindlande känslan ville liksom inte infinna sig den här gången. Jaja, nu kör vi i alla fall. (Och hur jag än gör så kan jag inte låta bli att avslöja lite av handlingen i ettan. Så har du inte läst den – gör det först! Den är magisk.)

När The Magician King börjar har Quentin blivit kung i sitt älskade sagoland Fillory tillsammans med de gamla vapendragarna Janet och Eliot, samt Julia, ungdomskärleken, som fått lära sig magi på egen hand efter att hon misslyckats i Brakebills intagningsprov. Men livet som regent är inte vad Quentin hoppats på. Trots lyx och överflöd, eller kanske just på grund av detta, längtar han efter något annat. En mening, ett uppdrag. Och ganska så snart får han vad han söker, och mer därtill. Så mycket att han kommer att önska sig tillbaka till det enkla livet på slottet.

I ett tidigare inlägg kallade jag The Magicians för en blandning av Narnia och Harry Potter. Och precis som i ettan så stjäl Grossman i uppföljaren friskt från framför allt Narnia-serien. Några exempel:

Det magiska landet Fillory (Narnia)

Bockguden Ember (lejonguden Aslan)

 
De fyra regenterna; två drottningar, två kungar som enligt sägnen ska härska över sagolandet (syskonen Pevesie i Häxan och Lejonet m.fl.)

En lång seglats över havet (Kung Caspian och skeppet Gryningen)

Neitherlands (Skogen mellan världarna i Min morbror trollkarlen)
och så vidare…

Men det gör mig just ingenting. För det här är ju trots allt berättelsen om vad som händer om man hamnar i sin favoritbok. (Och vem har inte drömt om att göra det?) Vad som däremot skiljer serierna åt är att Grossman är betydligt mer desillusionerad, hans världsbild är mörk, huvudkaraktärerna moderna tvivlare med en förkärlek för ironi och droger. Långt ifrån CS Lewis välfriserade barnaskaror. Det var också ett stort skäl till att jag gillade ettan så mycket.

Men faktiskt tycker jag att Quentin, sin existentiella ångest till trots, gör en lite slätare figur i tvåan. Det som fångar mig mest är istället Julias historia, hennes väg till magin är långt ifrån den välkrattade som Quentin upplevt inom skolans murar. Hon har fått göra stora offer, och på vägen har någonting inom henne gått ohjälpligt förlorat. I passagerna om Julia får jag tillbaka känslan från första boken, den där osläppbara måste-läsa-vidare-känslan. Resten av tiden är det helt ok, ja bra till och med. Helt klart läsvärt. Jag försöker alltså inte säga att Grossman inte kan leverera en bra historia. Det är bara inte riktigt lika magiskt den här gången.


Kan fortfarande leverera

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar