tisdag 16 april 2013

"Nattens dåd" av Dennis Lehane


Från storebror till lillebror. Från Boston till Florida. Från helt jäkla super-asa-sketa-bra till gamla vanliga mycket bra. Så är det att gå från Dennis Lehanes Ett land i gryningen till nyutkomna Nattens dåd.

Den senare handlar om Joe Coughlin, Dannys lillebror, och utspelar sig omkring tio år efter förra bokens slut. Det är mitt under förbudstiden, och kriminaliteten blomstar i alkoholförbudets spår. Den unge Joe som förtjänar sitt uppehälle på rån och inbrott och vill hellre se sig som laglös, utanför lagen, självbestämmande och fri, än en regelrätt gangster. Lätt skakar han av sig faderns ord om att allt det där våldet som han är en del av att skapa, en dag kommer att slå tillbaka på honom själv.

Men mer eller mindre mot sin vilja dras han så allt djupare in i maffians värld av våld och korruption. Färden går från Boston till Tampa, Florida. Från småskurkens liv till maffiabossens. Och det är såklart superspännande hela vägen. Dennis Lehane bevisar återigen att han är en lika überskicklig person- och miljöskildrare som intrigmakare. Jag blir minst lika engagerad i Joes öde som i tidigare Dannys. Och på samma sätt som jag så ofta förut i Lehanes sällskap befunnit mig på Bostons gator (så tydligt beskrivna att det känns som att jag varit där) får jag nu besöka Floridas grälla, fuktiga värme under 20- och 30-talet. Det är inte fy skam. Men det är ändå inte riktigt lika fantastiskt som i förra boken.

I Ett land i gryningen tog Lehane ett extremt ambitiöst grepp. Men icke att han bet av mer än han kunde tugga, för att använda sig av ett utrikiskt uttryck. Han rodde hem ett mästerverk. Genom de enskildas historier skapades en storslagen skildring av ett modernt Amerika i framväxt.

I Nattens dåd tonas ambitionerna ner något, och fram träder en mer klassiskt, rakt berättad (men sträckläsningsframkallande!) spänningshistoria med existentiella förtecken. Om våldets logik, och jakten på lyckan.

Även om Nattens dåd ändå är en hejarns bra roman saknar jag det där storvulna från föregångaren, och jag kan inte låta bli att hoppas på att när författaren väl knyter ihop säcken (för det ska bli en trilogi) så kommer boken att mer att likna ettan än tvåan.

Eftersom jag verkat snöa in på Lehane (minns att detta även hände min sambo för ett antal år sedan, han är beroendeframkallande) lyssnar jag nu på de Kenzie&Gennaro-deckare jag ännu inte läst (tre stycken, eller ja - två och en halv är det väl nu...) och även om de är fullgoda bruksdeckare så är det tydligt att Dennis Lehane har utvecklats enormt som författare sedan 90-talet. Ingen är gladare för det än jag. Se nu bara till att trycka ur dig nästa bok illa kvickt, Dennis!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar