måndagen den 16:e september 2013

Gästbloggaren: Fredrik Backman

Bokboxen välkomnar varmt - Fredrik Backman! Tillbaka som gästbloggare i Bokboxen.


Hej. Jag heter Fredrik Backman. Jag skriver grejer. Nu allra senast en bok som heter Min mormor hälsar och säger förlåt. Den handlar om lite olika grejer och är väl på det stora hela vad min fru beskriver som ”det här är vad som händer när han får sitta på sitt kontor varje dag i ett år utan att någon frågar vad han egentligen håller på med”. En del människor verkar tycka om boken, ganska många andra verkar tycka att det kanske är dags för mig att försöka förklara bort det här med att jag har gått på väldigt starka värktabletter det senaste året eller att jag går igenom någon sorts personlig kris.

Men om jag ska isolera det som jag får flest frågor om angående språkbruket i den nya boken så är det faktiskt användningen av okvädingsord. Mer specifikt undrar många om den sjuåriga huvudpersonen Elsas användning av tillmälet ”smarthuvud” i referens till människor som hon finner vara själva motsatsen till smarta huvuden.

Jag ska erkänna att detta har förvirrat mig lite, eftersom jag när jag skrev det sex-sjuhundra gånger i boken var övertygad om att det var ett allmänt spritt begrepp som flitigt användes som synonym till ”dumhuvud” eller ”knäppskalle” över hela landet av försmådda individer i alla åldrar. Men så var alltså tydligen inte fallet. My bad.

Så: Ett smarthuvud är alltså, kort och enkelt uttryck, något av en idiot. I boken beskrivs Elsas och hennes mormors förolämpningshierarki ungefär så här: ”En stjärt är aningen störigare än en fjant, inte nödvändigtvis så puckad som ett pucko men betydligt störigare än till exempel ett pjåsk. Dock inte alls så störig som en skitstövel, vilket är den allra mest puckade formen av stjärt. Och givetvis inte heller så störig som ett smarthuvud, vilket är en skitstövel som även är ett pucko”.

Vän av vedertagen rim och reson undrar nu möjligen varför i all sin dar någon individ i någon ålder skulle behöva så här många variationer av det mer populärkulturellt förankrade ”idiot”. Jag kan på alla sätt förstå och respektera det resonemanget. Saken är väl nu bara att jag på ett rent personligt plan hyser något av en oproportionerlig förkärlek till okvädingsord i allmänhet och då i synnerhet (har jag märkt nu medan jag skrev den här texten) den sortens okvädingsord som förmår kombinera ett beskrivningsord med en kroppsdel. Och om jag nu ska dra några spontana exempel på just detta inser jag genast att kraniet och dess omgivning tydligen är min primära cup of tea. ”Smarthuvud” lär kunna härledas ganska direkt till de under min uppväxt frekvent lokala förekomsterna av förolämpningarna ”plattskalle” och ”äggplantehue”. Det är möjligt att man behöver höra dem på skånska för att förstå själva schwunget i dem, men jag kan försäkra er att de i likhet med det i övrigt helt orelaterade ”ditt satans ålarens” verkligen på alla sätt är utomordentligt eleganta förolämpningar när någon till exempel backar in i ens bil eller när någon rövhatt köper sista langosen mitt framför ögonen på en på Helsingborgsfestivalen.

Vilket inte helt osökt för in mig på det som kanske i sammanhanget får räknas som hela kategorins original gangster-underkategori för det smutsiga språkbrukets verkliga finsmakarpalett: Okvädingsorden som inte bara utnyttjar en kroppsdel för att tillverka förolämpningen, utan två. Under min arbetstid i mina tidiga tjugoår, förlagd på diverse arbetsplatser dominerade av medelålders nordvästskånska hens, hann jag snappa upp såväl ”arselpanna” som ”ditt jävla rövknä” (något jag själv blev kallad efter att oaktsamt ha placerat bekämpningsmedlet mot mjölbaggar på lagerhyllan avsedd för bekämpningsmedlet mot vägglöss under min tid som anställd på Anticimex). Andra ord som återfinns inom samma tema, men som såsom talesättet lyder är nära utan att vara en harjävel, är till exempel just nämnda ”rövhatt” (vilket i sig själv lär vara en mer elokvent variation på ”skitstövel”).

För att ytterligare offentliggöra min egen lingvistiska fortbildning (och jag förutsätter nu, som ni förstår, att vi av tid- och platsbrist helt hoppar över hela underkategorin djur/kroppsdelar såsom exempelvis ”benget”, ”krillhjärna” och ”gamnacke”) måste jag erkänna att en stor del av den i min ungdom handlade om den del av kroppen som i buskissammanhang refereras till som ”ändalykten”. Det blir fortfarande rysligt mycket stjärt när jag ska skälla på någon, helt enkelt. Av bekvämlighetsskäl, mest av allt. Eftersom ingen vettig människa kan förneka att det ordet är sällsynt i sin förmåga att vara både vackert och mångbottnat. Utöver det stilistiskt rena ”stjärt” eller det lite aggressivare ”förbannade arselnos” (vilket av möjligen inte helt klarlagd anledning var något jag blev kallad på ett tryckeri jag jobbade på en gång när jag gjorde för svagt kaffe) minns jag även med viss nostalgisk affektion ”rumpsump”, som var en efter missad målchans djupt illustrativ term som jag minns vann popularitet under min tid i diverse korpfotbollslag i de sena tonåren när regeln om gula kort för svärord nyligen hade införts av Skånska Fotbollsförbundet. Och här kan vi förstås snabbt borra ner oss i en diskussion som enbart inskränker sig till tycke och smak och där det faktiskt inte finns några rätt eller fel svar: ”Stjärt”, ”rump”, ”arsel” är alla fullt gångbara prefix. Jag dömer ingen. Vad jag själv föredrar? Tja, kalla mig konservativ, men jag är en röv-kille. Allra helst gillar jag den helt avskalad och simpel, som i: ”Jag sa ju vänster, din röv!”.

Och, ja, ni vet hur det blir. Man har alltid bekanta som härifrån gärna går ytterligare ett steg, till ”rövhål”, eller det mer direkta ”anus”. Själv måste jag erkänna att jag tycker att det lätt blir som koriander i grytor, det tar liksom över. Just därför var det med stor förtjusning jag ägnade en hel julafton för några år sedan åt intensiv sms-kontakt med en god vän då vi oberoende av varandra helt nyligen hade upptäckt ”ändtarm”-synonymen ”stolgång”. Ska vi nu prata om schwung så: That’s schwung, magistern.

Ja. Jag vet inte exakt vart det här är på väg. Jag ska inte ljuga för er. Johan Zillén på Bokia frågade om jag ville skriva ett gästinlägg här, och när jag frågade ”om vad” svarade han ”vad du vill”.

Det är så här det blir då.

Men jag ville i alla fall bara förklara att det var ungefär längs den här vägen jag snubblade när huvudpersonen i min nya bok började gå runt och kalla folk för ”smarthuvud” i parti och minut. För att jag verkligen gillar okvädingsord. Jag förstår förstås att det inte är något att stoltsera med, snarare tvärtom, det talas ju oerhört mycket nuförtiden om riskerna i att skapa ett ”vi” kontra ett ”dem” i den publika debatten. Och jag håller förstås med om det på alla sätt och vis. Eftersom jag inte helt och hållet är ett rövknä.

Men jag tänker mig att det ibland ändå kan finnas ett rättmätigt behov av just det där. Ett ”vi” och ett ”dem”. När man är nästan åtta år och får stryk i skolan för att man inte är exakt som alla andra, till exempel. Eller när man är vuxen men fortfarande får det för att man fortfarande inte är det. Ibland behöver den som får skit för att hen går i takt till sin egen trumma helt enkelt få höra att hej, hörru, det är lugnt. Du behöver inte lyssna på de som försöker pressa tillbaka dig in i mallen. Du kan vara vem fan du vill. För vi är vi och de är dem.

Och de är för fan smarthuvuden.

FREDRIK BACKMANS debutroman En man som heter Ove har sålts i mer än 300 000 exemplar. Fredrik är född 1981 och bor i Solna med fru och barn. Hans kultförklarade blogg på Cafe.se följs av 50 000 läsare varje vecka.  
Läs Fredriks förra gästinlägg här. Och håll utkik! Snart lottar vi ut fem signerade exemplar av Min mormor hälsar och säger förlåt.

1 kommentar:

  1. Fick precis beskedet jag har vunnit JIPPI!
    Tackar tackar tackar och åter tackar!

    SvaraRadera