måndag 5 maj 2014

"Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson


Jag har precis parallelläst två böcker som båda delvis utspelar sig under andra världskriget. Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig och Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam (i utmärkt inläsning av Katarina Ewerlöf). Båda är mycket bra, även om Otsukas kanske är strået vassare. Men så är Otsuka också strået vassare än nästan alla. Nu är det ju för övrigt om Majgull Axelssons roman det här inlägget ska handla. Otsuka är jag inte riktigt klar med, så henne spar vi till senare.

Jag heter inte Miriam handlar om den romska flickan Malika. Hon växer upp i nazismens Tyskland, tvångsomhändertas och hamnar, först på barnhem, sedan i Auschwitz, och så i Ravensbrück. Hon överlever genom att överta en judisk flickas identitet. Malika blir Miriam. Och det är Miriam som så småningom kommer till Sverige, som skapar sig ett liv i landet som till det yttre liknar ett paradis. Som kniper ihop läpparna och hjärtat hårt, hårt om sin hemlighet. Att hon egentligen tillhör de mest föraktade. Inte tänka, inte minnas. Så kan man också leva ett liv. Och det blir ändå ett bra liv. Men ett liv byggt på en lögn. Kanske måste sanningen till slut komma fram?

Axelsson låter berättelsen sjunka och stiga mellan olika tidsplan. I bokens början vaknar vi tillsammans med Miriam på hennes 85-årsdag, får sedan följa med henne tillbaka till efterkrigstidens Sverige, så ännu längre tillbaka, till koncentrationslägrets fruktansvärda grymheter, framåt igen och tillbaka. Det är en oavbrutet gripande, ofta smärtsam och djupt inkännande skildring av ett människoöde. Ett människoöde som speglar något av det fulaste i vår historia.

Och Majgull Axelsson är arg, det märks. Den där ilskan genomsyrar varje sida i romanen, även om det oftast är en stilla sjudande vrede, under en perfekt återhållsam yta. Isande klarsynt pekar hon på föraktet och fördomarna; de andra fångarna i lägret för vilka romerna är löss och tjuvar, inreseförbudet för romer till Sverige (som hävdes först 1954), "tattarkravallerna" i Jönköping, där vanliga stadsbor gav sig ut på gatorna för att jaga tattare, bara tio år efter Kristallnatten. Sett i ljuset av vår egen tids kartläggning av romer och behandling av romska tiggare kan vi ju knappast säga att ämnet är inaktuellt.

Det är lätt att förtvivla, men jag har en benhård tro på litteraturens inneboende kraft. När den är som bäst kan den verka som ett motgift mot våra fördomar. Få oss att känna empati. Att tänka efter och leta i oss själva. Det är en sådan bok Majgull Axelsson har skrivit. Tack för den.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar