onsdag 16 juli 2014

Det borde skrivas fler böcker som "Innan floden tar oss"


"Om detta var en lite bättre skriven bok skulle jag kalla den en svensk Flyga drake" tänker jag vid ett tillfälle. För det finns helt klart likheter med Khaled Hosseinis storsäljare. Det myllrande, exotiska, känslomässiga. Livsöden som tvinnas samman. Porten till en okänd verklighet. Berättelser som vidgar världen för en bekväm västerlänning fjärran världens oroshärdar.

Nu är ju Helena Thorfinn (ännu?)  inte en författare av Hosseinis kaliber (ja, jag har ju vissa invändningar mot honom också – det är alltid lätt att sitta på sin kammare och tycka, som de flesta av oss vet) och i början stör jag mig på det emellanåt grovt tillyxade språket. En klumpig formulering här, en upprepning där (var är redaktören?), en alltför tydlig pedagogisk ansats... Men så händer något. Och det händer snabbt. Historien tar över.

Boken handlar om Sofia och Janne Paulin, som flyttar till Bangladesh med sina två barn. Sofia har fått ett jobb som biståndsråd, Janne lämnar sitt arbete i Sverige för att ratta vardagen på plats. Livet bland diplomaterna och utlandsarbetarna är fjärran vardagen i Stockholm. På Nordic Club dricker de drinkar, spelar tennis med den slemme textilfabrikören Bjarne och firar Lucia tillsammans med andra expats. Kontrasten till det liv som levs av människorna runt omkring, som arbetar åt Sofia och Janne och deras gelikar, som utgör billig arbetskraft i textilfabrikerna, bönderna som försöker överleva den hotande floden på landsbygden, är monumental.

Ambassadintrigerna, den trögfotade byråkratin och utlänningarnas reservatliv fångar mig mer än vad jag trodde att det skulle göra. Det är som att få kika genom ett nyckelhål till ett slags undantagstillstånd. Det är på många sätt väldigt obehagligt, men Helena Thorfinn är duktig på att nyansera bilden. Inget (nästan inget) är riktigt svart eller vitt.

Men romanen har ännu ett ben. Ungefär samtidigt som Sofia och Janne anländer till Dhaka mördas den unga Mukta av sin make och svärmor. För hennes småsystrar Nazrin och Mina blir den ohyggliga förlusten startskottet. De lämnar byn för att söka ett nytt liv i storstaden, tjäna egna pengar, slippa undan de arrangerade äktenskapen som väntar. Det blir ett omtumlande möte. Nazrin drömmer om storstadens glamour, Mina om att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna betala sin hemgift. Efter hand flätas systrarnas liv, som i varje god historia, samman med familjen Paulins.

Det märks att Helena Thorfinn (med egen erfarenhet av biståndsarbete i Bangladesh) har en agenda med sin bok. Hon lyfter inte bara en, utan flera viktiga frågor: Kvinnors rättigheter, religiös fanatism, biståndets vara eller icke vara, arbetsrätt och vårt hänsynslösa utnyttjande av billig arbetskraft i fattiga länder (det känns inte bra att det står "Made in Bangladesh" i shortsen jag drar på mig på semestern)... Och hon ger frågorna det utrymme och den komplexitet de kräver. Samtidigt lyckas hon skapa en engagerande roman, med intriger som griper tag. Det är en bedrift. Vad gör det då att språket emellanåt är lite klumpigt? Inte mycket alls. Jag önskar att det skrevs fler böcker som den här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar