fredag 27 februari 2015

Vem är vis och vem är dåre?


Alltså Sara Stridsberg! Hur fantastiskt är det inte att hon finns och att hon skriver. Få kan som hon sätta fingret på existensens puls, lyfta fram viktiga skeenden och klä dem i den där suggestiva, särpräglade språkdräkten som är hennes egen. Det är mer än roman; det är politik, det är poesi, det är helt eget.

Ja, ni märker att jag är lite tagen efter läsningen av "Beckomberga : Ode till min familj". Det blir så tydligt att vissa böcker, de liksom skiner med ett alldeles eget ljus. Som skarpslipade diamanter.

Familjedrama, kärlekshistoria, uppväxtskildring, debattinlägg... I "Beckomberga" ryms flera berättelser. Den om Jimmie Darling (åh, namnen! Jag älskar dem, älskar att fundera på deras betydelse medan jag läser), charmör, alkoholist och pappa till Jackie. När Jimmie läggs in på Beckomberga tillbringar Jackie allt mer tid i mentalsjukhusets slutna värld. Lär känna läkaren Edvard Winterson som tar med Jimmie och några andra utvalda patienter till nattliga fester i sin våning på Lill-Jansplan. Sköterskan Ingrid Vogel och hennes mediciner, hennes kärlek. Olyckliga, olyckliga Sabina. Paul, med vilken Jackie inleder en kärlekshistoria. Och hon tänker att kärleken, det måste väl vara det verkliga vansinnet.

Där finns också berättelsen om den vuxna Jackie liv med sonen Marion. Jimmie fortfarande där, en far som aldrig kunde vara far, fast besluten att nu äntligen lämna det här livet.

Samtidigt, liksom i bakgrunden, tecknas den svenska psykvårdens historia. Hur den går hand i hand med folkhemmets uppgång och avveckling. Hur synen på mentalsjukhusen går från vårdande utopi till förtryckande förvaringsplats i takt med att den offentliga ekonomin stramas åt. Hur de sista patienterna tvingas ut under 90-talets psykvårdsreform. Ut i en värld de aldrig lärt känna.

Jag tror mig plötsligt minnas att min pappa arbeta på Beckomberga i sin ungdom. Nu kan jag inte längre fråga honom, men jag önskar verkligen att jag kunde. Det är så mycket jag undrar över efter att ha läst Stridsbergs glimrande roman. Likt Jackie vill jag flytta in i den där bygganden. Lära känna dess invånare och dess hemligheter.

författarfrukosten jag besökte för några veckor sedan berättade Sara Stridsberg att hennes författarskap ofta fått kritik för att romantisera galenskapen och utanförskapet. Det är obegripligt för mig. Ska nyanserna i livet vara förunnade endast de "normala"? Måste samhällets så kallade skuggfigurer ha ett mindre rikt inre? Kan den prostituerade inte känna kärlek, dåren inte drömma fritt? Är det inte ganska förmätet? Att vissa känslolägen bara skulle tillhöra dem som aldrig trampar snett?
Det är befriande att slippa den sortens moraliserande. För vem är dåre och vem är vis? Vet du helt säkert? Jag gör det inte.

Shine on you crazy Diamond.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar