Den här vintern var det någonting som sprack mellan mig och Sverige. Det har knakat ett tag nu, men plötsligt blev avståndet så tydligt. Där jag trodde att mitt land skulle kunna vara en famn, kanske inte stor och varm, men i alla fall motvilligt öppen fanns det plötsligt bara en stängd dörr. I den sinnesstämningen läser jag Alexander Mahmouds "Mellan rummen". Och tänker: Fy fan vad långt vi har kvar.
Boken tar sitt avstamp i ett dagboksreportage för tidningen Re:publik, men har utökats till att omfatta ett helt år. Inledningen är en beskrivning av hemkomsten, från Stockholm till det lilla småländska samhället där han vuxit upp. De gamla mönstren, vardagsrasismen som genomsyrar umgänget och som så tydligt har präglat uppväxten. Skämten, jargongen, åsikterna, tolkningsföreträdet. Mindervärdet, överlevnadsstrategierna, konsekvenserna.
Samtidigt i Stockholm: Kärleken till papperslösa Shirin som växer sig allt starkare.
"Mellan rummen" är en tunn liten skrift. Skriven på lättflytande dagboksprosa. Ändå tar det lite tid för mig att läsa den. För det är så mycket som står där. Så mycket att ta in. Om accepterandet av underordningen. Förståelsen för förövaren. Om att inte känna sig hemma. Inte ens i sig själv, i sin egen kropp.
Det är som att få ett knytnävsslag i magen. Fast långsamt och liksom mjukt. Men plötsligt står man där, utan luft. Omskakad. Nedslagen. På bokens baksida står det: "Ur det mest privata gror en berättelse om Sverige fram." Så är det. Men det är ingen vacker berättelse. Och då har vi inte ens berört den skriande nöd som existerar utanför vårt lands gränser.
Nu är det nytt år. Jag tänker: Kom igen Sverige, visa att du är större än såhär!
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar